Ankomster

En morgon lyste snön klockrent från taken.
Något i staden hade förvandlats. Övergångsstället var en mötesplats
där förflutet passerade kommande. De hastiga knäppningarna
ledde det blinda i oss ut till senhöstens första ljus, kråkfötterna rörde sig
från arkets utkant och in mot dess tysta centrum.

Duvorna flög med snöiga vingar över kyrktornen,
triptykerna glänste, en ängel satte sin trumpet till munnen.
Träd och människor steg sakta ur marken.

•

Utrymmet

Under den tunga vintersnön
finns närmast marken ett utrymme
där skogsmössen
läser nyheterna om oss själva
i skenet av svaga lampor.
Sommaren dammar där
då en åldrad råttmor tungt vänder sig bort
från drömmen som i tre veckor
höll henne gråtande. Höst och vår
är där bara påhitt, vetenskaper
vilka ingen vill tro på. Närmast det blå, kalla taket
finns små oväder, mikroskopiska regn
vilka kan dränka de större arbetarmyrorna.
Närmast marken finns en svag värme,
en vibration av mycket avlägsna lastbilsdäck.
Och mellan marken och snön
svävar uppåtstigande maskar och sakta sjunkande löv
som två olika slags alfabet
vilka skall färdas genom varandra
utan att förändras, utan att någonsin mista
sina uppdrag.

•

Äpplet

Jag minns denna väntan
som en svag smak av vinteräpplen.
Jag minns detta hus
som ett krökt fönster, en övergiven rektangel
bland någon svärtad geometri. Jag minns detta liv
som denna väntan. Jag luktar på äpplet,
jag äter dess skal. Jag ser äpplet
försvinna in i huset
där fönstret böjer sig mot sömnen
och perspektiven dör.

•

De andra katakomberna

De andra katakomberna. De svävande molngrottorna
där stjärnorna ristar sina spår i nätterna
och dagarna hämtar de stora regnen världens övergivna läser
på sina fönster. Det övre, aldrig chiffrerade språket
som stenarna lyssnat till i tre miljarder år;

gräshoppans favoritprogram
när den hjälplöst sjunker genom vattenlinjen
mot en kliande öringkäft. Träden och gräsets månsing
då himlens kritdamm yr;

den dödsföraktande gemenskapen
dit lingvistiken inte når. Där diktraderna skjuts som byrålådor
in i det stora mörkret före hällristningarna;

ett hus kanske, som i tonåringens uppsats,
utan väggar och glödlampa. Ett visst utrymme
vilket ständigt sönderdelas men ändå förblir intakt. Vi vet det,
vi är en del av det kalla månskensnätter när vi ser en grävling betrakta
ett fallande löv. Vi hör det,
bland miljonstädernas hattbrätten och signalhorn,
som ett svagt vibrato,
spelat av maestron utan händer, för brunråttorna
utanför slumhotellens tomma soptunnor.

Vi längtar det när vi stilla sommardagar vid fågelsjöarna färdas
i en gammal, mycket långsamt drivande eka
och all tid och allt begär är vattenvirvlarnas rörelse, från årbladen
in mot de tysta stränderna.

•

Snöfall på Katarina Kyrkogård

De bördiga flingorna faller mot gravhällarna vilkas skrift under decennierna suddats ut av höstarnas kringvirvlande löv: de dödas bokstäver är få, losslitna i månljuset söker de sig uppåt genom snöfallet. Träden är tysta, vita skärmar ställda framför den döende staden, där tidningsbudens kärror gnisslar. Men här i gången mellan träden är liv och död bara tillfälliga begrepp; här finns inget slut, ingen början. Bara snöflingornas färd mot marken och markens färd mot himlen; och det tredje, fullständigt stilla rummet, där Gud läser korrektur på de nya namnen i snön.

•

Nysnö

Det är en dag när fotstegen lämnar
sina skor efter sig, patetiskt övergivna
står lappkängor och pumps
intill nedisade stuprännor. Stadens djur
är tysta, blänkande klossar
bland hastigt stängda manluckor
och de få människorna har gapande munnar
genom vilka snöflingorna faller.
Här finns en plötslig förbindelse
mellan epoker; ett träds virrvarr av grenar
utgör den oerhörda telefonväxeln
där fåglar sänds som korta signaler genom seklerna
medan en ensam dagstidningssida
långsamt drar ett vasst spår genom snön
för att staden till slut helt skall försvinna
och det större rummet bli kvar: en värld av blankputsat ekträ
som speglar de drivande molnens tunna händer.

•

De översnöade fordonen

Sent om kvällen är de parkerade bilarna på gatan till slut helt översnöade och liknar nu de täljda prototyper de utgjorde när färderna ut till novemberskärgården endast var idéer, svävande cigarrettrök över ett svagt belyst skrivbord.
    Jag älskar den här natten, den får mig att luta mig ut över fönsterbrädet och inandas den läkande doften av nysnö, medan radion inne i våningen spelar musik av döda kompositörer.
    De långsamt fallande snöflingorna är ett oerhört vitt språk, där varje mening omedelbart utplånas. Språket kan aldrig imiteras, hur många expeditioner vi än sänder in i dess semantik. Detta vita, svagt turbulenta språk behåller sin hemlighet.
    Utsatta i dess vindtunnlar prövas vi.