En sandö vid en havsstrand. En brygga. Ett sandslott med snäckor och en fjäder från en mås. Blå stenar. Drivved. Lågvatten. Pojken sitter på bryggan och låtsasmetar. Flickan kommer - Delfinen ligger osynlig.

FLICKAN
Hej? (Pojken rycker till) Jag såg dig uppifrån land. (paus) Du ser lessen ut på ryggen? Hej?

POJKEN
Hej då.

FLICKAN
Jag letar efter snäckor. (paus) Jag har miljoner snäckor. Titta, här är en till! (paus) Det finns krabbor också! Stora krabbor.

POJKEN
Du luras bara!

FLICKAN
Jag är här jämt. Jag är född vid havet. Pappa har en fiskebåt. Putt. Putt. Putt. Putt. Putt.

Paus

POJKEN
Jag letar efter - efter - efter - min gula boll! Den försvann när jag var här en gång. Jag bor långt inne i skogen. Plurr, sa det bara. Plurr, plurr, plurr. (avsides; för sig själv) Farfar! Farfar!

FLICKAN(om ropet på farfar)
Va?

POJKEN
Det var hav här då. Men det är borta nu. Nån har stulit det.

FLICKAN(skrattar)
Det är tidvattnet!

POJKEN
Tidvattnet?

FLICKAN
Mångubben skruvar av och på den stora havskranen. Av och på. Av och på. Ibland finns det vatten - ibland inte. (Pojken reser sig) Plötsligt kan mångubben skruva på och då - pooff! Blir man dränkt!

POJKEN
Ja, men det gör ju inget om man kan simma!

Pojken börjar springa

FLICKAN
Visa mig!

POJKEN
Vad då?

FLICKAN
Hur man simmar!

POJKEN(stannar i steget)
Nu?

FLICKAN
Ja!

Pojken försöker visa simtagen - det syns att han inte kan simma

POJKEN(avbryter sig)
Min boll! (blir biten av en krabba) Aaaj! En krabba!

Flickan tar bort krabban från Pojkens hand.

POJKEN
Jag hatar havet! Det bara stormar och bits och luktar illa! Om jag var kung skulle jag förbjuda havet! Och båtarna!

FLICKAN
Vilka båtar?!

POJKEN
Va?

FLICKAN
Vilka båtar?

Paus

POJKEN
Dom stora båtarna som sjunker och sjunker, som sjunker djupt djupt under stormen.

FLICKAN
Dog din farfar? (paus) Drunknade han?

POJKEN
Nej. (paus; ropar) Farfar? Nej, han räddade sig till en öde ö. En dag kommer han att simma hit - och då ska jag hitta honom! (visar ett foto) Så här ser han ut!

FLICKAN(ser något)
Oj! Titta!

POJKEN
Farfar! Farfar!

FLICKAN
Titta!

Flickan har sett Delfinen - Pojken närmar sig försiktigt

POJKEN
Det där är inte farfar.

FLICKAN(om Delfinen)
Han har åkt på en jättevåg ända hit. Ibland är vågorna stora som långtradare. Då kör dom hit och tippar ut det dom hittat.

POJKEN
Det är inte farfar!

FLICKAN
Nej, det är ju en delfin!

POJKEN
Ta inte i honom, du kan bli sjuk!

FLICKAN
Han andas - delfiner kan andas på land!

POJKEN
Du lyssnar ju inte ens på honom!

FLICKAN
Jag hör det inne i mig själv, för det finns ett ställe inne i en själv där man hör allt andas. Puh, puh. Vet du vad det var?

POJKEN
Ja, du tänker skita.

FLICKAN
Det är du som andas. Puh, puh.

POJKEN
Ja, men jag lever ju!

FLICKAN
Det gör han också! Titta! Han rörde sig!

POJKEN
Var då?

FLICKAN
Där - och där - och - (en ton hörs från Delfinen) nej - nu dog han!

POJKEN
Va?

Lång paus

FLICKAN
Vi måste ha begravning!

DELFINEN(svagt)
Var är jag?

POJKEN
I himlen - du är död! Hon säger det!

DELFINEN
Åhh.

FLICKAN
Han svimmade - det är ditt fel!

POJKEN
Mitt fel?

FLICKAN
Jaa.

POJKEN
Jaså! Då får vi väl begrava honom då! Jag är präst! Hej och tack du gamla ruttna fisk!

Pojken springer ihop bokstäver på stranden.

POJKEN
K-K-K-

FLICKAN
Vad gör du?

POJKEN
Springer ihop ord! Satelliterna uppe i himlen ska läsa dom! Dom måste vara jättestora. Det ska stå: KÄRA SATELLITER - LETA REDA PÅ MIN FARFAR!

FLICKAN
Han är alldeles torr här!

POJKEN(springer K:et)
KKKKKKKK. (hör Delfinen stöna) Va?

DELFINEN
Åh, åh.

FLICKAN
Han kommer att dö! Han måste ha vatten!

POJKEN
Va?

FLICKAN
Vatten!

Paus

POJKEN
OK!

Pojken börjar spotta på Delfinen

FLICKAN
Sluta!

Paus

POJKEN
Vill du att han ska dö då?

Flickan och Pojken börjar spotta

DELFINEN
Åhh - det duggade! (paus) Det duggade långt ute på Atlanten! Det var mamma, pappa och jag. Havet var alldeles lugnt. Men sen började det regna, tätare och tätare.

FLICKAN(till Pojken)
Spotta inte ihjäl honom!

Flickan hämtar en hink med vatten

POJKEN
Tätare och tätare.

DELFINEN
Tätare och tätare -

POJKEN
Och nu kommer stormen! Booom!

DELFINEN
Ja, stormen kommer! Och de första blixtarna! Och jag svimmar och en stor våg kommer -

POJKEN
Brrrm! Brrrm! Brrrm! (kör Delfinen som en skottkärra) Var det här det skulle köras fisk! Här var det fisk! Brrrm!

FLICKAN
Sluta! Sluta! Sluta!

Pojken springer bokstäver - Delfinen börjar springa i hans fotspår.

POJKEN
K- Ä-Ä-Ä - (ser Delfinen) Kom inte hit!

FLICKAN(till Delfinen)
Stopp, stopp - du är ju sjuk!

DELFINEN
Det var då det! (till Pojken) Jag kan hjälpa dig!

Delfinen skriver snabbt och litet i sanden

POJKEN
Det där är alldeles för litet!

DELFINEN
Det är till Gud.

POJKEN
Gud?

DELFINEN
Han kan läsa finstilt.

FLICKAN
Men - men hur kan du gå?

DELFINEN
En gång bodde vi delfiner på land! Då gick vi!

POJKEN
Han ljuger! (Delfinen ser Pojken rakt i ögonen; Pojken till Delfinen) Titta inte på mig så där! (till Flickan) Han ljuger! Delfinerna har aldrig bott på land!

FLICKAN
Jo, för det var på den tiden människan var en fisk!

POJKEN
En fisk? En fisk! Aldrig i livet! Fast - vänta! Vänta! (luktar på Flickan) Jo, det stämmer ju - hon luktar ruttna räkor!

FLICKAN
Sluta!

DELFINEN
Först var människan så här liten i havet, som en bejbis inne i mammas stora havsmage.

FLICKAN
Det minns jag! Jag minns hur det var att ligga inne i mamma!

POJKEN
Du hittar på!

FLICKAN
Det var ett stort, mörkt hav och ibland kom en jättevåg mot mig. Det var mammas hjärta som slog.

DELFINEN
Men sen blev människan så här stor och då ville hon inte bo i havet längre.

FLICKAN
Precis som jag! Jag ville ut ur mammas mage!

POJKEN
Där kunde du ha stannat!

DELFINEN
Och då gick människan upp på land. Där var det tomt och tyst och stora höga träd. Hon tittade mot skogsbrynet. Och sen - sen gick hon in i skogen. Längre och längre och längre in.

FLICKAN
Längre och längre.

POJKEN
Sluta - jag blir rädd!

DELFINEN
Och längst inne i den mörka skogen såg människan glödande kol från en eld som någon nyss hade släckt. Och vid elden fanns det fotspår. Fotspåren gick från elden, genom skogen till stranden och ner i vattnet. Det var delfinens fotspår. (paus) Han hade sett människan komma och bestämt sig för att bo i havet.

Delfinen gör konster

FLICKAN
Det var då delfinen fick sitt leende! För han blev lycklig i havet.

DELFINEN
Jaaa!

FLICKAN
Och vi blev olyckliga på land.

POJKEN
Vi är väl inte olyckliga! Vi är ju människor!

FLICKAN
Visa det då!

POJKEN
Vad då!

FLICKAN
Visa att du är människa!

Pojken försöker visa men kan inte

POJKEN
Nä-äää!..