| Tomas Lindström: Dagbok - ur regissörens repetitionsdagbok 4 januari 2000 När jag innan jul fick pjäsen av Peter Oskarsson förstod jag snabbt att den här måste göras snabbt, den var het. Vi planerade om våren och får en tidig premiär av pjäsen. För varje gång jag läser pjäsen nu så framstår kyrkorummet som det rätta. Jag ska fortsätta den tanken ett tag till. En pojke som efter ett rasistiskt dåd flyr till kyrkan, den fristad som ofta är invandrarnas är spännande och utmanande. 10 januari Sverige var först i världen med ett rasbiologiskt institut där man delade in människor i raser och var en god inspiration för det tyska riket och en vetenskaplig grund för deras fortsatta förintelser. Det är skrämmande att närmare 40 % av våra ungdomar inte tror att förintelsen verkligen har existerat. 19 januari Har träffat olika organisationer för ev. samarbeten men en del är försiktiga. En organisation på Fryshuset i Stockholm som hjälper nazister att hoppa av ville ha en ordentlig betänketid hur dom skulle kunna vara med i detta, dom ville inte framstå som någon antirasistorganisation utan vara fristående. Det vill vi med denna föreställning också, vi vill bara skapa debatt bland dom det kommer att handla om i framtiden barn och ungdomar. Sen om dom vill skapa antirasistgrupper eller inte är en annan sak. Vi vill inte ge några svar, i synnerhet inga moralkakor, utan bara ställa frågorna. 25 januari Har haft kostymprov och peruktest och man inser att det är svårt att hitta kläderna och kroppen för en helt vanlig grabb. En del saker sticker ut och blir attityd medans andra "vanliga" saker blir töntiga. Vi vill inte förlöjliga vår publik. Peruken är bra och nödvändig eftersom jag är så tunnhårig och den gör mig åtminstone 10 år yngre. Men 12 år är en svår ålder att gestalta, utan att göra klyschor. Jag försöker skapa mig bilden av Andreas utanför mig själv och kliver ibland in i honom och provar, låter han leda mig. Hans text och hans tankar ska väcka mina egna känslor från den tiden då man var på väg in i tonåren. 1 februari Jag har börjat repetera på Gävle teater och det känns bra, inspirerande. Men en viss håglöshet infinner sig och jag vet inte vad det beror på. Är det ensamheten? Behovet att kommunicera, samtala, vara osams kanske pockar på ordentligt nu. Beviset för att teater är dialog även om man gör en monolog. Den tanken känns bra. Ämnet kanske tynger en. Varje gång man slår på TV:n eller läser en tidning så finns rasistdåd med och man kommer inte undan, jag har det runt mig hela dygnet nu. Jag hoppas bara att föreställningen får rätt effekt, att den startar samtal och dialog mellan ungarna, lärarna och alla andra. Och inte tvärtom. 4 februari Arbetar nu i repsal mesta tiden som är kvar och har bara tre dagar på Gävle teater att använda innan Premiär. 14 februari Jag har premiär kl. 9.30 en måndagmorgon. Jag tror aldrig jag spelat teater så tidigt någon gång förut. Jag går upp kl. 5.30 för att frukosten ska vara i magen tre timmar innan föreställning. På premiären sker något mycket märkligt; jag har tidigare haft provpublik men, inser jag nu, ingen i så här låg ålder. Så när jag från scenen för första gången ser in i dessa 12-åringars ögon så blir det svårt. När jag ska skrika dessa fördomar mot barnen blir jag ledsen. Jag ser i deras ögon att dom tror på mig och det, konstigt nog, stör mig. Jag hade kunnat säga till dom att följa med och tända på en invandrarlägenhet och dom hade för ett ögonblick övervägt att gå med. Jag låter slutet färgas av mina känslor men efter applådtack och samtal brister det totalt och jag gråter en lång stund. Kanske är det också alla nedtryckta fördomar och egna obearbetade tankar kring ämnet som forsar upp i premiärögonblicket och visar sig samtidigt som jag tycker så oerhört synd om Andreas och andra barn i hans situation. Det bara faller över mig. Det kommer att bli en omtumlande period att spela denna pjäs. Jag åker med. © Tomas Lindström 2000
|